ja.. jag kan då verkligen inte påstå att jag gillar denna månad..att det år grått och trist ute gör mig inte så mycket, att träden saknar blad och att det mest är regn och rusk.. däremot så känns det som om min familj, min släkt.. inte har någon bra månad när det är just november som infaller..de senaste åren har varit svåra.. fyllda av ångest, saknad och tårar.. och inte vart de någon skillnad i år.. varit på ytterligare en begravning idag.. väldigt jobbit.. kan inte riktigt förstå att hon är borta..visst har jag tänkt fram och tillbaka att slutet var nära, men sedan bara slagit bort tanken och tänkt att "men vafaan.. människan är 40 år, hon ska inte dö än på bra många år"men mina tankar går nog mer till barnen.. och brorsan, Ola..att se dem så förkrossade idag gjorde ont, fruktansvärt ont.. och jag vet hur svårt de har för att verkligen visa att de är lessen, att de mår dåligt.. men tillslut så släpte fasaden, och allt bara kom..men jag tror inte riktigt att Simone förstår innerbörden av det hela..jag trodde verkligen att jag skulle bryta ihop totalt under cermonin, men när jag såg hur Amandas mur rasade samma och hur tårarna vällde fram var det som om jag inte kunde gråta nå mer.. jag satt med henne i min famn i över 2 timmar, och hennes tårar hade inget slut.. de var precis som att jag satte mina känslor i ett rum längst in, för att vara stark för henne..och när Simone kom springande efter mig och skrek mamma och sedan slängde sig i min famn inför alla i församlingsgården.. då kom mina tårar..jag älskar verkligen mina små trollungar!jag vet hur svårt det är att växa upp utan pappa från när man är 15 år fyllda.. men att mista sin mamma när man är 7 respektive 12 år..hur mycket förstår man egentligen? hur tänker man?jag minns det som igår då min pappa dog.. jag tyckte att allt bara var fel.. att det var mitt fel.. att de borde ha varit jag som fått cancern och inte han..jag kan inte låta bli att tänka "tänk om de känner likadant som jag gjorde då?".. jag skulle inte ens önska min värsta fienda att få känna den ångesten som jag kännde..18/11 2001 - Pappa, du fattas mig!

Jag älskar att se er skratta och le!
Ni gör livet värt att leva